Alltså. Nu framstår jag nog som väldigt tråkig och bakåtsträvande och allt det där. Men jag är faktiskt lite trött på det här med genus. Ni vet att man ska kalla folk för hen och inte han eller hon. Och så ska man vara jättemycket emot rosa kläder på flickor.

Det känns så himla.. tråkigt. På nittiotalet, när jag var ung, då var det lite fart och fläkt i feminismen. Det var girl power som gällde: tidningen Darling, rrrriot grrrls, dr Martens kängor & rosa babydollklänning, punk, Smålands nation, Candysuck med Kill Your Boyfriend. Det var liksom lite mer ös då.

Jag tycker vi tappar fokus på det som är riktigt viktigt när vi snöar in på hen och rosa glitterkläder.

Vad är då riktigt viktigt? Jo, att vi tjejer stöttar varandra. Att vi tillsammans ser till att vi också kan ta oss fram i mansdominerade branscher, som t.ex. IT-branschen där jag jobbar. (Nu gillar jag ju iofs att stötta alla människor, killar OCH tjejer, men ändå..)

Att vi säger ifrån! En av mina coolaste tjejkompisar skällde ut chefen på sitt förra jobb för att han hade bett henne gå och hämta kaffe på ett kundmöte. Det var bara hon som var tjej, och självklart skulle just hon hämta kaffe. Hon var inte på minsta sätt yngst eller så. Det var bara för att hon var tjej. Chefen blev väldigt förvånad och förhoppningsvis tänkte han till. Girl power!

Och så pappaledighet. Rejäl sån. Det tror jag faktiskt är det enskilt viktigaste föräldrar kan göra för sina barn. Då ser de i praktiken att mamma och pappa är lika viktiga, både hemma och på jobbet. Och barnen får full tillgång till båda sina föräldrar. Vilken revolution!

Jag tycker jag ser så himla många coola unga tjejer nu. Som gör jättefina bloggar. Som syns och hörs. Som har på sig rosa och glitter och svarta converse. Och smink. Och då blir jag glad! Tyvärr känns det som som många etablerade feminister snöar in sig på hen-diskussionen och inte ser alla dessa coola tjejer och inte släpper in dem i diskussionen. Det är då jag önskar att Spice grrls kunde komma tillbaka.

4-åriga Eden Wood har varit med i skönhetstävlingar sen hon var 1 år.

Å vad jag älskar dig min lilla fina gulleflicka. Dina gosiga gosiga tjocka kinder med fina små smilgropar i. Ditt blonda dunefjuniga hår. Dina vackra blå ögon. Ditt mysiga kvillrande skratt. Din goda tjocka mage och dina fina veck på låren. Dina starka små händer som rycker mig i håret.

Tänk om du alltid kunde få vara så självklar som du är nu? Att du vet att du är fantastisk precis som du är och att det alltid finns en plats för dig.

Jag önskar att du aldrig skulle behöva nypa dig i låren och hata dig själv. Att du skulle slippa förändra dig själv för att duga för kompisar och killar.

Att ingen någonsin skulle göra nånting mot dig som du inte vill. Men att du själv, med glädje, får göra det du vill.

Tänk om du alltid kunde få vara självklar.

Jag har en lite konstig sak för mig som jag undrar om jag är ensam om? Det dyker nämligen upp låt-texter i min hjärna, helt av sig själv, och som på nåt skumt sätt passar till situationen.

Några exempel:

Mannen lagar porterstek (mmmm!!) och jag kommer på mig själv att nynna på den där Gyllene Tider låten: "men jag vill ha den där flickan i en Cole Porter sång".

Baby A är alldeles tokhungrig och skriker och sparkar med sina tjocka små ben i barnstolen. Jag blåser frenetiskt på maten och nynnar "Girl you're gonna get it, real soon" (The Ark)

Det är flera år sen, och jag funderar på att göra slut med min dåvarande pojkvän. "Baby I'm gonna leave you" kommer upp i min hjärna och ut ur min mun (Led Zeppelin, javisst). Stackars Dag som han hette undrar förskräckt och misstänksamt varför jag sjunger just den låten?!

Hemkommen från en jobbresa till Indien för ett par år sen så fick jag en magåkomma som inte var att leka med. Däckad av hög feber, diarré och kräkningar fnissar jag ändå lite åt att min hjärna kommer upp med "Dancing screaming itching squealing fevered Feeling hot hot hot!!" (Cure där ja)

Är jag ensam om denna gåva/störning?

Min mamma har en, enligt mig, intressant teori. Hon menar att eftersom män egentligen inte är så viktiga för artens fortlevnad (mänskligheten skulle ju kunna fortsätta föröka sig finfint om det bara fanns säg 10% av männen kvar. De kan befrukta alla kvinnorna. Kvinnor däremot behövs varenda en eftersom varje kvinna bara kan få ett visst antal barn. Män kan ju få hundratals), så känner män och pojkar på sig detta och utsätter sig för rent idiotiska risker som kvinnor och flickor aldrig skulle göra.

Några exempel på vad jag menar: Mannen och jag sitter och kollar på TV häromkvällen. Det är ett program om norska helikopter-räddningsteam (de rika norrmännen de kan de! Olja.). I kvällens avsnitt handlar det om en mycket farlig räddningsaktion av en klättrare på berget Trollväggen. Trollväggen är tydligen känd i klättringssammanhand. Den är extremt brant kan jag säga. Och hög. Och svart. Nåja, man kan ju eventuellt vilja klättra där. Klättra gör nog tjejer va? Men det som jag verkligen tänker "baaara män" om är den här kommentaren: "Michael väljer en klättringsrutt på den delen av Trollväggen där det ofta faller ner stora stenar". Eh? Que? INTE NOG med att han ska klättra på denna Trollvägg, bara det totalt livsfarligt, han väljer en rutt där det ofta faller ner stora stenar! Japp, det föll ner en sten på honom. Helikoptern räddade honom, men bara minuter efter räddningsaktionen föll det ner stora stenar som hade sänkt helikoptern om den varit kvar, så nu tillåter inte norska myndigheter att helikoptern räddar idioter där längre.

Ett annat härligt exempel mailade mannen till mig häromdagen: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1396507/Test-av-skyddsvast-slutade-illa.html

Det är alltså en kille som har köpt en skyddsväst. Sen bestämmer killen och hans kompis att de ska testa skyddsvästen. Med killen i. Så DeathWishBoy's polare tar en kniv och hugger killen. Första gången gick det bra.
Då hugger polaren en gång till. Då gick det inte så bra.

Skulle två tjejkompisar ens komma på tanken att ta en kniv och hugga varandra, skyddsväst eller ej? Tror inte det va.

Två av miljontals exempel på vad baaara män skulle göra. Vad säger ni? Tror ni på min mammas teori?

Sonen L, tre år, sitter och tittar på Dora Utforskaren på morgonen innan vi ska till dagis. Dora är ett ganska fånigt program kan jag tycka, det är som ett dataspel fast på TV:n. Tittarna ska hjälpa Dora med olika saker, genom att svara på frågor högt. I början när L tittade på Dora brukade han inte svara henne högt. Men det gör han nu. Idag frågade Dora vad man vill bli när man blir stor. "Ehhhhm lokförare!" ropar sonen. Gullevän. Jag kände bara ett hugg i hjärtat av kärlek och tänkte som jag ofta gör: "Om det händer dig något så dör jag". Är jag ovanligt morbid eller tänker alla föräldrar så där?

För några veckor sen drömde jag att jag var ute på stan och gick med baby A i BabyBjörn-selen på magen. Då kom det en stor istapp fallandes och landade på lilla A:s mjuka bebis-huvud. Jag vaknade alldeles kallsvettig av att jag skrek.

Jag tänker ibland på Tsunamin också. Jag känner som väl var ingen som förlorade någon där. Men det som verkligen fastnat i mitt huvud sen jag blivit mamma är att föräldrar sprang från vågen och höll sina barn i händerna. Men vågen var så stark så barnen spolades med. Den känslan, den paniken, man försöker hålla fast sitt barn, men det går inte.

Usch. Jag ÄR nog ovanligt morbid. Jag läser dödsannonserna också. Det är så vackra dikter i dem och när någon ung människa dött så kan man gråta en tår och sen känna sig riktigt tacksam för att alla man älskar lever.

Måste bara avsluta detta ganska sorgliga inlägg med ett favorit-citat av barnläkaren Lars H Gustavsson som skriver om hur det är att vara nybliven mamma i boken Leva med barn, som man får på BB:

"Många funderar över vad som egentligen händer inom en. Man märker hur sårbar man är, hur snabbt ledsenheten och övergivenheten kan skölja upp inom en, trots att man stunden innan känt sig obeskrivligt glad. Många frågar om det har med hormonerna att göra- och visst är det en del av förklaringen.
Men jag tror också det hänger ihop med hur själva livet är. Att hinnan mellan glädjen och sorgen, mellan gemenskapen och ensamheten är så tunn när man befinner sig nära livets centrum".

Hinnan mellan glädjen och sorgen..

Hej!

Här tänkte jag skriva och filosofera och babbla lite för att roa mina systrar, som tyckte att jag också skulle ha en blogg! De är båda två jätteduktiga och har fina bloggar. Får se om någon mer än de också hittar hit!

Tack till Lillasyrran E som la upp bloggen till mig!