"Ehhhhm Lokförare!" Eller om det händer dig något så dör jag..

Sonen L, tre år, sitter och tittar på Dora Utforskaren på morgonen innan vi ska till dagis. Dora är ett ganska fånigt program kan jag tycka, det är som ett dataspel fast på TV:n. Tittarna ska hjälpa Dora med olika saker, genom att svara på frågor högt. I början när L tittade på Dora brukade han inte svara henne högt. Men det gör han nu. Idag frågade Dora vad man vill bli när man blir stor. "Ehhhhm lokförare!" ropar sonen. Gullevän. Jag kände bara ett hugg i hjärtat av kärlek och tänkte som jag ofta gör: "Om det händer dig något så dör jag". Är jag ovanligt morbid eller tänker alla föräldrar så där?

För några veckor sen drömde jag att jag var ute på stan och gick med baby A i BabyBjörn-selen på magen. Då kom det en stor istapp fallandes och landade på lilla A:s mjuka bebis-huvud. Jag vaknade alldeles kallsvettig av att jag skrek.

Jag tänker ibland på Tsunamin också. Jag känner som väl var ingen som förlorade någon där. Men det som verkligen fastnat i mitt huvud sen jag blivit mamma är att föräldrar sprang från vågen och höll sina barn i händerna. Men vågen var så stark så barnen spolades med. Den känslan, den paniken, man försöker hålla fast sitt barn, men det går inte.

Usch. Jag ÄR nog ovanligt morbid. Jag läser dödsannonserna också. Det är så vackra dikter i dem och när någon ung människa dött så kan man gråta en tår och sen känna sig riktigt tacksam för att alla man älskar lever.

Måste bara avsluta detta ganska sorgliga inlägg med ett favorit-citat av barnläkaren Lars H Gustavsson som skriver om hur det är att vara nybliven mamma i boken Leva med barn, som man får på BB:

"Många funderar över vad som egentligen händer inom en. Man märker hur sårbar man är, hur snabbt ledsenheten och övergivenheten kan skölja upp inom en, trots att man stunden innan känt sig obeskrivligt glad. Många frågar om det har med hormonerna att göra- och visst är det en del av förklaringen.
Men jag tror också det hänger ihop med hur själva livet är. Att hinnan mellan glädjen och sorgen, mellan gemenskapen och ensamheten är så tunn när man befinner sig nära livets centrum".

Hinnan mellan glädjen och sorgen..

Kommentarer
Postat av: Slummy Mummy

Välkommen till bloggvärlden! :) Vilket fint inlägg! Ja visst är det normalt att vara paranoid för att nåt ska hända ens barn. Men jag tror det är naturens sätt att se till att vi gör allt vi kan för att skydda dem. Och man kan tex kolla med varann en gång för mycket: "Du har väl alltid koll på ungen när ni går nånstans så hon inte rusar ut i gatan??" "JA!" "Bra."

Vi tittar inte på Dora men vi tittar på Little Einsteins, där frågar de också frågor, det är rätt kul tycker jag... Typiskt amerikanskt.

2011-03-03 @ 11:46:02
URL: http://slummymummy.blogg.se/
Postat av: Emma

Hej syster :) Jag får fixa lite smådetaljer i layouten så den blir perfekt..



Jättebra inlägg! Så har jag alltid känt även om jag inte har barn, att hinnan mellan glädjen och sorgen är tunn.. Exakt så. Fast jag har inte kunnat sätta ord på det. Dock har det förmildrats av att äta antidepressiva.

2011-03-03 @ 11:53:44
URL: http://miramis.org

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0